Hanna Huset Hunden

Det första intrycket som jag fick av boken Hanna Huset Hunden var att det var en underlig historia där språket var anpassat till barn och själva handlingen var svår att förstå. Den var väldigt mörk och dyster och vissa av bilderna var lite läskiga. En sak som jag inte gillade var osäkerheten i form av hunden. Det som i vanliga fall brukar vara en trygghet blev nu osäkerhet pga att man aldrig kunde räkna med hunden och som någon kallade det "hundvolymen" var aldrig densamma.  Samtidigt fanns det något i den som var bra men som var svårt att sätta fingret på... och det kom fram när vi började diskutera boken.

Under diskussionen tog vi upp både bra och dåliga sidor, saker vi inte förstod och mönster som vi hittade i boken. Jag tyckte att det var ett väldigt bra sätt att utföra ett boksamtal på eftersom att man kunde fokusera på mindre delar istället för hela boken på samma gång. Från början trodde jag att boken handlade om ett barns uppväxt och att hon inte riktigt ville släppa sin barndom och bli vuxen, men när vi fick veta att den handlar om en missbrukarfamilj föll alla bitar på plats och jag tyckte att boken fick en större betydelse än vad den hade från början.

Sammanfattningsvis så förändrades alltså min bild om boken ganska stort,nu förstår jag budskapet med boken- att det finns så många barn som har det svårt och som aldrig blir sedda.  Men jag tycker fortfarande att den är ganska svårförstådd och för att vara en barnbok så tycker jag att den är lite väl komplicerad. Men vem vet? En 5-åring kanske har en smartare hjärna än en 15-åring? Isåfall- Bra jobbat Anna-Clara Tidholm!