Teatern/monologen "Utan titel"som vi såg i tisdags var riktigt bra! Skådespelaren och regissören Ardalan Esmailis sätt att agera och få kontakt med publiken var otroligt och det var för att det fanns ett allvar i hela historien men samtidigt en väldigt komisk sida. Det kan vara riktigt svårt men när man väl lyckas så är det det som gör teater riktigt bra tycker jag.
Det här med att den inte hade någon titel tycker jag faktiskt var bra. Jag hade inga förväntningar om vad det skulle handla om och kunde bilda min egen uppfattning. Om den hade haft en titel som tex "Jakten på den gyllene nyckeln" så hade man nog suttit och tänkt "När kommer nyckeln?" istället för att fokusera på vad han faktiskt säger just nu och det gör allting annorlunda.
Det jag bär med mig från teatern är nog att jag har fått en större inblick av hur barnen hade det och hur utsatta de faktiskt var. Allting var väldigt strikt och strängt så när han pratade om skolan tyckte jag att det påminde om koncentrationslägrena under andra världskriget och det var inte direkt någon glad historia. Jag bär även med mig all den glädjen som han förmedlade, han fick mig att skratta flera gånger och när jag gick där ifrån kände jag mig glad i hela kroppen.
Ja - så kände jag också, en glädje i hela kroppen. Och jag håller med dig, det var något väldigt bra med att inte ge oss för många nycklar i förväg. Man visste inte vad man skulle förvänta sig, inte vart det skulle leda - och ibland är det bara bra!
SvaraRadera